Det var en gång en liten flicka på 5år. Hon var lycklig. Bodde med en fantastisk mamma och pappa och världens finaste hund. Hon va pappas lilla solstråle. Hans allt.
En dag kom mamma och hämtade denna solstråle på dagis och dom åkte hem. Mamman visste att pappan skulle va hemma.De kom hem och gick in och ropade "hej" som man brukar. Men ingen svarade. Hon förstod att något va fel. Skickade den lilla solstrålen till grannen. Den lilla flickan satt hos grannen och spelade spel när hon såg att ambulansen svängde upp framför hennes hus.
En släkting kom och hämtade den lilla flickan å åkte bort till sig. Där hon fick massa uppmärksamhet och leka för att hålla henne borta från alla tankar. Senare mot kvällningen så fick hon åka hem. Hon kom in i huset å de va mörkt. Hennes farbröder och mostrar å morbröder va på besök. Hon tror att även mormor å morfar å farmor å farfar va där. Alla såg så ledsna ut. Hon förstod inte varför, vart va pappa?
Då fick hon veta att han va död. Han hade valt att sluta leva. Överge henne sådär. Hennes bästa vän. Hon hörde sen sin mamma gråta av ångest om nätterna.
När hon blev äldre fick hon veta mer och mer om hur det gick till. Han hade skjutit sig själv i munnen. Den lilla flickan som växte upp har varit så ledsen och arg. Varför övergav han henne? Varför var han så egoistisk? Varför? Hon lyser inte som en solstråle längre.
Hon mår dåligt över detta än idag. 15 år senare. Det händer att hon gråter om nätterna.
Men hur dåligt hon än mått så har hon aldrig velat dö. För hon vet att hon inte är så som hennes far va.
Äre värt det?
Å dö?
Å lämna så mycket smärta bakom sig.
Svar nej.
Det är aldrig värt det.
Dom käraste man har förtjänar inte den smärtan.
Man själv förtjänar så mycket bättre.
Hur tufft det än känns så är det bättre å kämpa.
Det finns så mycket fint att leva för
Dethär är väll inte den hela sanna historien, så ta den med en nypa salt.
Jag minns inte hur allt gick till. Det är mycket suddiga minnen..
Detta är bara tankar från mig själv, sånt som håller mig vaken om nätterna ibland.
Rätt eller Fel, finns många perspektiv man kan se på det med.
Men en sak är säker.
Jag älskar min Pappa.
Jag älskar att han satte mig till världen.
Jag önskar bara han hade valt en annan väg.
Jag önskar att jag hade honom kvar.
Att jag kunde få krama om honom.