Vissa dagar är så jävla tunga.
man tänker lixom på hur tomt allt är. hur bra allt var. när man hade någon som alltid fanns där. som gav en fjärilar i magen.. när man hade sin andra halva.
så mycket som man saknar.
jag är ingen person som trivs att vara ensam.
jag tycker om att ha någon hos mig jämnt.
det har ändå gått 2 månader nu.. men nej. jag har inte kommit över det. inte helt.
jag är ledsen. för att ha förlorat honom.
men jag går vidare. sakta men säkert.
men alla dessa minnen som jagar en, som dyker upp när man sover. som får mig å vakna med tårarna i ögonen. det är inte lätt... inte alls. men jag är glad ändå.
men ibland önskar jag bara att de kunde vara lättare..
