Vikkan

Nu ligger jag här i sängen igen och tänker. Tänk hur mycket man präglas av sin barndom ändå. Det har gått 14 år sen pappa försvann... och man känner än idag hur mycket de påverkar ens liv. Ens sätt att vara.  Ens sätt att tänka. Jag kan va så förbannad ibland. Hur han valde att bara lämna mig och mamma sådär.  Att lämna mig och inte se mig växa upp, ta studenten, gifta mig, första barnet osv. Jag tänker också att det är ett sånt fruktansvärt fegt och egoistiskt sätt att välja att bara avsluta sitt liv sådär. Visst. De e väll lätt för mig å säga.. jag vet i alla fall. Att jag är starkare.

 

Brukar även känna en stor tacksamhet mot min mamma. De ha int varit så jävla lätt för henne Heller.  Men hon har alltid varit där för mig.  Hon stannade kvar hos mig. Är även tacksam till Stefan,  som tagit sig an att vara en pappa åt mig. Ja kunde inte ja fått en bättre extra pappa. 

 

Men ja känner även att den dagen farmor och farfar inte finns längre, då kommer hela världen vändas upp och ner. Jag älskar min farmor och farfar så otroligt mycket. Dom har alltid funnits och tagit hand om mig å skämt bort mig.

Alla dessa skogsprommenader med farfar har hjälpt till att göra mig till den jag är. 

Även allt som Mormor och morfar gjort för mig. Mormor som alltid väckte mig när de började barnprogram på tvn på morgonen,  hon hade alltid fixat ett glas oboy och en macka åt mig. 

Morfar gav mig ett sånt lugn och sån trygghet när jag var hos honom. Han var fantastisk på att berätta historier. 

 

Sen har vi ju även min extra farmor och farfar. Kan inte säga mer än att jag är tacksam mot dom också. För alls gånger de ställt upp för mig och att de välkomnade mig in i familjen Åström med en varm famn.

 

Känner ändå, att även fast de blev en tuff start på livet,  så har jag alltid haft så fina underbara personer runt om mig. Som tagit hand om mig och fått mig att må bra och växa som person och bli den jag är.

 

Jag tycker det är trist att man glömmer bort att visa hur tacksam man är och hur mycket man uppskattar och älskar någon. Jag tycker de e synd att jag inte han prata mer med morfar innan han dog.  Men de va inte så lätt då, när man va 13-14 nått, när ens morfar va jätte sjuk. Jag hade ingen aning då va ja skulle säga överhuvudtaget. Jag va rädd. Och ja visste att ja skulle förlora honom. 

 

Förut va jag livrädd,drömde mardrömmar om att dom ja älskade som mest skulle dö, å försvinna från mig som pappa gjorde. Men med tiden så lär ja mig mer och mer att uppskatta det som är och njuta av tiden man har. 

 

Men man säger ju de att allt har en mening. Och jag tror nog att de är så. De har varit ett helvete ibland och man har bara velat ligga i sängen å slita i att kliva upp i ett halvår. Men de ha ja också lärt mig, att de funkar inte. Man måste kämpa vidare. 

 

Alla händelser och alla personer som funnits runt om mig under livet, har påverkat mig mycket och gjort mig till den jag är.  Och det är jag tacksam över.  För jag har det så fruktansvärt bra nu så jag skulle inte vilja va någon annan. Och jag är tacksam över den relationen jag har till djuren. Dom gör mig ännu starkare.